I novembernumret riktar vi strålkastarljus mot kompetensförsörjningen. Så här resonerar en tysk verkstadsägare i Hamburg, Tim Jahnke, som intervjuas i Die Welt. Ser det ut så i Sverige också?
– Förr litade kunderna på mekanikern och lämnade över nyckeln, övertygad om att den var i bra händer. I dag, menar Jahnke, kollar kunderna på YouTube-videor eller Pimp my Ride och tror att allting är enkelt att fixa. De letar lägsta priset på reservdelar på nätet och fotar sin bil från alla håll och kanter innan den lämnas till verkstan, de är misstänksamma.
Ser det ut så i Sverige också? Och i så fall gäller den även andra branscher? Kanske letar vi själva efter låga priser på nätet när vi köper torktumlare, brödrostar och skor? Varför blir vi då upprörda när våra kunder gör det?
Vem drar in pengarna?
Verkstan säljer andra och tredje bilen, säljaren den första. Och det är från verkstan huvuddelen av intäkterna kommer. Inte så konstigt. Vid köp är det lätt att jämföra en Opel, Citroën och en Seat, väl inlåst i ett märke är det svårare att byta om verkstadspriserna skulle vara inhumana.
Å andra sidan; om inte säljarna gjorde sitt jobb hade verkstan mindre att göra.
Slutsatsen måste vara att alla behövs men att det är lite märkligt att inte både säljarna och mekanikerna ses som centrala i att bygga handlarens varumärke.
Få handlare skulle tillstå att det är så, men det finns belägg: Säljarna åker nya fina tjänstebilar, mekanikerna inte sällan risiga bilar av främmande märke. Säljarna möter kunden, mekanikerna sällan, utom när personliga servicetekniker får träffa kunderna. Säljarna räknar och jämför, tydligt marknadskopplat, mekanikerna gör sitt jobb men det är oftast kundmottagaren som tar alla kunddiskussioner. Det här kan förstås också vara en fördel med mekanikeryrket; man slipper ha diskussioner med kunder om kostnader – vilket hantverkare ofta måste ha.
/Anders Parment
